Transkutan elektrisk nervstimulering (TENS) fungerar enligt principerna om smärtmodulering genom både perifera och centrala mekanismer. Genom att leverera lågspänningselektriska impulser via elektroder placerade på huden aktiverar TENS stora myeliniserade A-beta-fibrer, vilka hämmar överföringen av nociceptiva signaler genom ryggmärgens dorsala horn, ett fenomen som beskrivs av gate control-teorin.
Dessutom kan TENS inducera frisättning av endogena opioider, såsom endorfiner och enkefaliner, vilka ytterligare dämpar smärtuppfattningen genom att binda till opioidreceptorer i både det centrala och perifera nervsystemet. De omedelbara smärtstillande effekterna kan manifestera sig inom 10 till 30 minuter efter att stimuleringen påbörjats.
Kvantitativt har kliniska prövningar visat att TENS kan leda till en statistiskt signifikant minskning av VAS-poäng, vanligtvis mellan 4 och 6 poäng, även om variationerna beror på individuella smärttrösklar, det specifika smärttillståndet som behandlas, elektrodplacering och stimuleringsparametrar (t.ex. frekvens och intensitet). Vissa studier tyder på att högre frekvenser (t.ex. 80–100 Hz) kan vara mer effektiva för akut smärtlindring, medan lägre frekvenser (t.ex. 1–10 Hz) kan ge mer långvariga effekter.
Sammantaget representerar TENS en icke-invasiv tilläggsbehandling vid akut smärtlindring, som erbjuder ett gynnsamt nytta-riskförhållande samtidigt som beroendet av farmakologiska interventioner minimeras.
Publiceringstid: 7 april 2025
